Första advent.
Det bör väl vara en bra dag att ta upp bloggandet igen va? Har blivit ännu en period av absens den senaste tiden, har så svårt för att hålla igång den här stackars bloggen.
En orsak till att det inte hänt så mycket här på slutet är att jag börjat min LIA (Läransd I Arbete) nu, eller som vanliga dödliga kallat det, praktik. Jag har nu praktiserat två veckor i två veckor på Jämtkraft där jag strävar efter att kunna titulera mig som automationstekniker. Jag pysslar ute på deras fjärrvärmeanläggningar med att styra diverse prylar. Det går ungefär till så att jag drar kablar från det jag vill styra till ett skåp fullt med en massa märkliga elektriska mojänger som alla arbetar mot en såkallad PLC, det är en liten dator som man sedan programmerar för att dessa mojänger skall göra som man vill. Det är oftast saker som att öppna/stänga en ventil eller ändra hastigheten på en fläkt beroende på temperatur, tryck eller liknande.
Jag trivs jättebra och tycker än så länge att allting verkar jättespännande och roligt. Det skulle jag ju givetvis inte ha gjort eftersom ödet då måste jämna ut min lyckokvot med lite elände också, på grund av denna balans har jag härmed blivit tilldelad ett stycke förkylning som nu gör att jag inte kan gå på min praktik.
Det suger.
Förhoppningsvis är jag såpass kry att jag kan gå på onsdag igen men jag hyser inga större förhoppningar med tanke på att jag haft hosta i snart 5 veckor nu, jag min dåre trodde ju att den höll på att gå över men istället drabbades jag av snuva, ännu mer hosta och andra trevligheter som lock för ena örat och allmän seghet.
Men men, det är väl snart förbi det här också.
Var hemma i Hammarn i helgen och hjälpte pappa med att kapa lite ved, körde då motorsåg för första gången. Det var lite kul. Skönt att få arbeta lite fysiskt iallafall, blir mest stillsittande jobb på praktiken.
Tror jag låter bli att skriva något mer nu. Vill ju inte tömma huvudet på bloggmaterial på en gång. Kändes som att det här inlägget blev sjukt tråkigt men det ska väl förekomma sådana också. Beror kanske lite på sinnesstämningen som förkylningen för med sig.
Arrivederci!
En orsak till att det inte hänt så mycket här på slutet är att jag börjat min LIA (Läransd I Arbete) nu, eller som vanliga dödliga kallat det, praktik. Jag har nu praktiserat två veckor i två veckor på Jämtkraft där jag strävar efter att kunna titulera mig som automationstekniker. Jag pysslar ute på deras fjärrvärmeanläggningar med att styra diverse prylar. Det går ungefär till så att jag drar kablar från det jag vill styra till ett skåp fullt med en massa märkliga elektriska mojänger som alla arbetar mot en såkallad PLC, det är en liten dator som man sedan programmerar för att dessa mojänger skall göra som man vill. Det är oftast saker som att öppna/stänga en ventil eller ändra hastigheten på en fläkt beroende på temperatur, tryck eller liknande.
Jag trivs jättebra och tycker än så länge att allting verkar jättespännande och roligt. Det skulle jag ju givetvis inte ha gjort eftersom ödet då måste jämna ut min lyckokvot med lite elände också, på grund av denna balans har jag härmed blivit tilldelad ett stycke förkylning som nu gör att jag inte kan gå på min praktik.
Det suger.
Förhoppningsvis är jag såpass kry att jag kan gå på onsdag igen men jag hyser inga större förhoppningar med tanke på att jag haft hosta i snart 5 veckor nu, jag min dåre trodde ju att den höll på att gå över men istället drabbades jag av snuva, ännu mer hosta och andra trevligheter som lock för ena örat och allmän seghet.
Men men, det är väl snart förbi det här också.
Var hemma i Hammarn i helgen och hjälpte pappa med att kapa lite ved, körde då motorsåg för första gången. Det var lite kul. Skönt att få arbeta lite fysiskt iallafall, blir mest stillsittande jobb på praktiken.
Tror jag låter bli att skriva något mer nu. Vill ju inte tömma huvudet på bloggmaterial på en gång. Kändes som att det här inlägget blev sjukt tråkigt men det ska väl förekomma sådana också. Beror kanske lite på sinnesstämningen som förkylningen för med sig.
Arrivederci!
Sömnlös & Kontroll (2 i 1)
Ja häromnatten låg jag vaken lite längre än önskat igen. Den här gången var det inget jag led särskilt mycket av, hade lagt mig rätt tidigt så jag kände ingen press att somna så fort heller.
Min hjärna är nämligen inte så bra för sig själv ibland. Man behöver ju ungefär 8 timmars sömn för att hjärnan ska kunna prestera så bra som möjligt, och det VET den. Ibland sätter den bara käppar i hjulet för sig själv.
Den specifika natten började den nämligen fundera på det engelska ordet "of"...
Det finns ett oönskat fenomen på spelkonsollen XBOX 360 som kallar RROD - Red Ring Of Death. Det betyder att lysdioderna runt startknappen på konsollen skiftat färg från grönt till rött, detta är en indikator på att någonting är trasigt.
Och för att inte gå närmre in på spelkonsoller hoppar jag tillbaka till mitt tidigare spår. Det var nämligen RROD som startade kedjereaktionen i min tankeverksamhet.
Ring of death, fritt översatt till svenska blir "ring av död". Beskriver då denna översättningen andemeningen bakom ursprunget? Nej knappast. En mer korrekt översättning vore snarare "dödsringen" kom jag fram till, irriterande klarvaken.
Det måste ju betyda att "of" inte alltid kan översättas till "av".
Efter mycket sömnlöst grubblande, över något så oväsentligt kom jag fram till dessa punkter:
* Meningen "ring av död" påvisar ju att denna spelkonsol innefattar ett cirkelformat område av livlöshet. Det är fel (hela konsolen är väl iofs livlös så till en vissdel stämmer det).
* "Av" i menar att subjektet i den här meningen BESTÅR av predikatet "Ringen består av död". Det är fel
* Den korrekta översättningen menar att ringen härkommer från eller tillhör döden.
* Ett svenskt ord som används för att påvisa vad något består av är "utav".
* Ett svenskt ord som tidigare använts för att påvisa härkomst är det gamla ordet "af".
Min hypotes är alltså: "Of" översatt korrekt till svenska i det här fallet skulle vara "af", meningen skulle således bli "ring af död". Det svenska ord, som vi vanligtvis använder, "av" är egentligen en kort version av "utav".
Jag vet inte om detta stämmer, jag vet inte om det är till någon nytta och jag har verkligen ingen aning om varför min hjärna beslutade att grubbla över detta. Jag vet bara att den tydligen tyckte att detta fenomen var viktigare än att sova.
Det här är något som har stört mig så länge jag kan minnas. Att jag inte har full kontroll över min kropp! Det finns någon del inom mig som är ointaglig och som styr vissa delar av mig utan min medgivelse. Även om jag i det här läget visste att det bästa alternativet för mig vore att somna så gick det bara inte, något annat satte stopp.
Det är delvis det här begäret över absolut kontroll över min existens som gör att jag inte har någon som helst förståelse för människor som försatt sig själv i ett beroende som de inte kan bryta.
Däremot har jag förståelse för misstag. En person som gjort misstaget att hamna i ett beroende men som sedan tagit sig ur det har återtagit kontrollen. Och det respekterar jag.
Att alltid sträva efter att ha kontroll över sitt liv ser jag som en självklarhet.
Vi kan sitta hemma och se på TV och avundas över alla människor därute med fantastiska liv och egentligen har vi själva samma förutsättningar. Vissa säger kanske att dom saknar attributer som självdiciplin, motivation, kämpaglöd, vilja etc. etc. etc. Men vem behöver sådant om man har kontroll? Vad finns det då som någonsin skulle kunna hindra dina planer?
P.S Återigen insåg jag att en engelsk motsvarighet fungerade bättre. Kontroll betyder ju snarare att man kollar upp något. Det engelska ordet control stämmer bättre, och en översättning av det som fyllt mitt syfte bättre hade varit "härravälde". D.S
Ingenting, någonsin.
Min hjärna är nämligen inte så bra för sig själv ibland. Man behöver ju ungefär 8 timmars sömn för att hjärnan ska kunna prestera så bra som möjligt, och det VET den. Ibland sätter den bara käppar i hjulet för sig själv.
Den specifika natten började den nämligen fundera på det engelska ordet "of"...
Det finns ett oönskat fenomen på spelkonsollen XBOX 360 som kallar RROD - Red Ring Of Death. Det betyder att lysdioderna runt startknappen på konsollen skiftat färg från grönt till rött, detta är en indikator på att någonting är trasigt.
Och för att inte gå närmre in på spelkonsoller hoppar jag tillbaka till mitt tidigare spår. Det var nämligen RROD som startade kedjereaktionen i min tankeverksamhet.
Ring of death, fritt översatt till svenska blir "ring av död". Beskriver då denna översättningen andemeningen bakom ursprunget? Nej knappast. En mer korrekt översättning vore snarare "dödsringen" kom jag fram till, irriterande klarvaken.
Det måste ju betyda att "of" inte alltid kan översättas till "av".
Efter mycket sömnlöst grubblande, över något så oväsentligt kom jag fram till dessa punkter:
* Meningen "ring av död" påvisar ju att denna spelkonsol innefattar ett cirkelformat område av livlöshet. Det är fel (hela konsolen är väl iofs livlös så till en vissdel stämmer det).
* "Av" i menar att subjektet i den här meningen BESTÅR av predikatet "Ringen består av död". Det är fel
* Den korrekta översättningen menar att ringen härkommer från eller tillhör döden.
* Ett svenskt ord som används för att påvisa vad något består av är "utav".
* Ett svenskt ord som tidigare använts för att påvisa härkomst är det gamla ordet "af".
Min hypotes är alltså: "Of" översatt korrekt till svenska i det här fallet skulle vara "af", meningen skulle således bli "ring af död". Det svenska ord, som vi vanligtvis använder, "av" är egentligen en kort version av "utav".
Jag vet inte om detta stämmer, jag vet inte om det är till någon nytta och jag har verkligen ingen aning om varför min hjärna beslutade att grubbla över detta. Jag vet bara att den tydligen tyckte att detta fenomen var viktigare än att sova.
Det här är något som har stört mig så länge jag kan minnas. Att jag inte har full kontroll över min kropp! Det finns någon del inom mig som är ointaglig och som styr vissa delar av mig utan min medgivelse. Även om jag i det här läget visste att det bästa alternativet för mig vore att somna så gick det bara inte, något annat satte stopp.
Det är delvis det här begäret över absolut kontroll över min existens som gör att jag inte har någon som helst förståelse för människor som försatt sig själv i ett beroende som de inte kan bryta.
Däremot har jag förståelse för misstag. En person som gjort misstaget att hamna i ett beroende men som sedan tagit sig ur det har återtagit kontrollen. Och det respekterar jag.
Att alltid sträva efter att ha kontroll över sitt liv ser jag som en självklarhet.
Vi kan sitta hemma och se på TV och avundas över alla människor därute med fantastiska liv och egentligen har vi själva samma förutsättningar. Vissa säger kanske att dom saknar attributer som självdiciplin, motivation, kämpaglöd, vilja etc. etc. etc. Men vem behöver sådant om man har kontroll? Vad finns det då som någonsin skulle kunna hindra dina planer?
P.S Återigen insåg jag att en engelsk motsvarighet fungerade bättre. Kontroll betyder ju snarare att man kollar upp något. Det engelska ordet control stämmer bättre, och en översättning av det som fyllt mitt syfte bättre hade varit "härravälde". D.S
Ingenting, någonsin.
Skräck!
Var precis uppe och tränade en sväng. När jag kom ut var det mörkt och det hade kommit ungefär en centimeter nysnö. Jag gick mot bilen och så ett alldeles färskt fotspår som korsat vägen där jag skulle gå. Följde spåren med blicken och såg att de ledde upp för en trappa till en dörr. Reagerade inte så mycket över det men tänkte att det är bäst att se sig omkring så att ingen fler står här ute och kollar på mig, man har ju en tendens att se ganska dum ut när man är ovetandes om andras blickar. Iallafall tror jag att det är så.
Kollade runt på planen där jag stod och en tanke blixtrade förbi: "tänk om någon gjort inbrott i bilen", det var inte direkt en tanke av oro utan bara av ren nyfikenhet. Men när jag då hunnit fram med blicken till bilen så jag en mörk skepnad som snabbt rörde sig vid bilens främre del...
Och det är här dagens funderingar tar vid. Givetvis blev jag vettskrämd och i en mikrosekund blev jag helt paralyserad. Ni vet själva hur det känns när man blir riktigt skrämd; kroppen liksom krampar ihop sig, hjärnan slutar fungera för ett ögonblick, adrenalinet sköljer som en kall dusch genom kroppen och ibland är det nästan så att man kniper ihop ögonen tills den där första paniken lagt sig.
Hur effektivt skulle detta vara i en situation där man faktiskt stötte på en riktig fara? Man skulle tappa dyrbar tid då man står helt oförmögen att se, tänka eller röra sig. Möjligtvis kanske man rent instinktivt skyddar ansiktet, men hur ofta är det ansiktet som är den del av kroppen som är mest utsatt?
Ibland blir jag förundrad över brister i den mänskliga konstruktionen. En annan sak jag tänkt på är en jämförelse mellan oss människor som går på två ben mot djuren på fyra ben. Vi är först och främst mycket långsammare eftersom vi bara har hälften så stor potential att sätta våran kropp i rörelse. Men än mer förbluffande är att de mjuka, sårbara delarna av kroppen som andra djur har skyddat mot marken; har vi mitt fram på kroppen! Hur öppna som helst. Om kroppen skulle vara en tv-tablå skulle magen med alla vitala organen visas på bästa sändningstid. Redo för illsinniga predatorer att festa på!
Nu utsätts vi lyckligtvis inte särskilt ofta för den här typen av faror men det är ju ett ämne man kan döda lite tid genom att spekulera lite kring i alla fall.
Och för er som undrade...
Det var en katt som satt på min motorhuv!
Kollade runt på planen där jag stod och en tanke blixtrade förbi: "tänk om någon gjort inbrott i bilen", det var inte direkt en tanke av oro utan bara av ren nyfikenhet. Men när jag då hunnit fram med blicken till bilen så jag en mörk skepnad som snabbt rörde sig vid bilens främre del...
Och det är här dagens funderingar tar vid. Givetvis blev jag vettskrämd och i en mikrosekund blev jag helt paralyserad. Ni vet själva hur det känns när man blir riktigt skrämd; kroppen liksom krampar ihop sig, hjärnan slutar fungera för ett ögonblick, adrenalinet sköljer som en kall dusch genom kroppen och ibland är det nästan så att man kniper ihop ögonen tills den där första paniken lagt sig.
Hur effektivt skulle detta vara i en situation där man faktiskt stötte på en riktig fara? Man skulle tappa dyrbar tid då man står helt oförmögen att se, tänka eller röra sig. Möjligtvis kanske man rent instinktivt skyddar ansiktet, men hur ofta är det ansiktet som är den del av kroppen som är mest utsatt?
Ibland blir jag förundrad över brister i den mänskliga konstruktionen. En annan sak jag tänkt på är en jämförelse mellan oss människor som går på två ben mot djuren på fyra ben. Vi är först och främst mycket långsammare eftersom vi bara har hälften så stor potential att sätta våran kropp i rörelse. Men än mer förbluffande är att de mjuka, sårbara delarna av kroppen som andra djur har skyddat mot marken; har vi mitt fram på kroppen! Hur öppna som helst. Om kroppen skulle vara en tv-tablå skulle magen med alla vitala organen visas på bästa sändningstid. Redo för illsinniga predatorer att festa på!
Nu utsätts vi lyckligtvis inte särskilt ofta för den här typen av faror men det är ju ett ämne man kan döda lite tid genom att spekulera lite kring i alla fall.
Och för er som undrade...
Det var en katt som satt på min motorhuv!
