Nickeshake

Kära dagbok!
I måndags var vi och repade med bandet. Innan vi åkte hade jag massor med saker att göra och jag blev stressad och en aning irriterad. När jag slutligen tagit mig iväg och plockat upp alla som ville lifta kom vi till slut fram till replokalen. Och eftersom bilkörning hamnar rätt högt upp på saker jag finner otroligt tråkiga var jag fortfarande lite smågrinig när vi kom fram till replokalen.
När då den nyckelansvarige (inga namn) kommer på att han har glömt nyckeln till replokalen hemma, vilket innebär en extra biltur på cirka 20 minuter, kan jag inte påstå att jag jublade av glädje.
Eftersom jag vid tillfället var allmänt bitter och definitivt inte kände för att köra mer bil under hela mitt liv sa jag att vi åtminstone kunde se ifall det fanns någon som kunde släppa in oss.

Vi kände först på ytterdörren och lyckligvis går den för trögt för att stängas automatisk så den var öppen!
Nu glimtade hoppet till en aning och vi gick in för att se om det fanns någon där med en nyckel som kunde släppa in oss i replokalen. Vi letade... Och vi letade... Men icke! Där fanns ingen.
Men med en liten vaktmästarsjäl ännu boende i mig från allt sommarjobbande fick jag en liten idé när jag såg den bristfälliga konstruktion som stängde oss ute från tidigare nämnda replokal. Jag begav mig på jakt i huset efter något slags tillhygge som kunde hjälpa mig att överlista låset. Och till slut fann jag något som kunde bli min räddning!
Efter en liten stunds fixande och trixande lyckades jag forcera låset och vi tog oss in i replokalen! Kvällen var räddad!!

Men vad var då detta luriga lilla verktyg som trädda fram likt en räddare i nöden, kanske ni frågar er...

Jo. Det var en kniv. Och det var en gaffel...