Skräck!
Var precis uppe och tränade en sväng. När jag kom ut var det mörkt och det hade kommit ungefär en centimeter nysnö. Jag gick mot bilen och så ett alldeles färskt fotspår som korsat vägen där jag skulle gå. Följde spåren med blicken och såg att de ledde upp för en trappa till en dörr. Reagerade inte så mycket över det men tänkte att det är bäst att se sig omkring så att ingen fler står här ute och kollar på mig, man har ju en tendens att se ganska dum ut när man är ovetandes om andras blickar. Iallafall tror jag att det är så.
Kollade runt på planen där jag stod och en tanke blixtrade förbi: "tänk om någon gjort inbrott i bilen", det var inte direkt en tanke av oro utan bara av ren nyfikenhet. Men när jag då hunnit fram med blicken till bilen så jag en mörk skepnad som snabbt rörde sig vid bilens främre del...
Och det är här dagens funderingar tar vid. Givetvis blev jag vettskrämd och i en mikrosekund blev jag helt paralyserad. Ni vet själva hur det känns när man blir riktigt skrämd; kroppen liksom krampar ihop sig, hjärnan slutar fungera för ett ögonblick, adrenalinet sköljer som en kall dusch genom kroppen och ibland är det nästan så att man kniper ihop ögonen tills den där första paniken lagt sig.
Hur effektivt skulle detta vara i en situation där man faktiskt stötte på en riktig fara? Man skulle tappa dyrbar tid då man står helt oförmögen att se, tänka eller röra sig. Möjligtvis kanske man rent instinktivt skyddar ansiktet, men hur ofta är det ansiktet som är den del av kroppen som är mest utsatt?
Ibland blir jag förundrad över brister i den mänskliga konstruktionen. En annan sak jag tänkt på är en jämförelse mellan oss människor som går på två ben mot djuren på fyra ben. Vi är först och främst mycket långsammare eftersom vi bara har hälften så stor potential att sätta våran kropp i rörelse. Men än mer förbluffande är att de mjuka, sårbara delarna av kroppen som andra djur har skyddat mot marken; har vi mitt fram på kroppen! Hur öppna som helst. Om kroppen skulle vara en tv-tablå skulle magen med alla vitala organen visas på bästa sändningstid. Redo för illsinniga predatorer att festa på!
Nu utsätts vi lyckligtvis inte särskilt ofta för den här typen av faror men det är ju ett ämne man kan döda lite tid genom att spekulera lite kring i alla fall.
Och för er som undrade...
Det var en katt som satt på min motorhuv!
Kollade runt på planen där jag stod och en tanke blixtrade förbi: "tänk om någon gjort inbrott i bilen", det var inte direkt en tanke av oro utan bara av ren nyfikenhet. Men när jag då hunnit fram med blicken till bilen så jag en mörk skepnad som snabbt rörde sig vid bilens främre del...
Och det är här dagens funderingar tar vid. Givetvis blev jag vettskrämd och i en mikrosekund blev jag helt paralyserad. Ni vet själva hur det känns när man blir riktigt skrämd; kroppen liksom krampar ihop sig, hjärnan slutar fungera för ett ögonblick, adrenalinet sköljer som en kall dusch genom kroppen och ibland är det nästan så att man kniper ihop ögonen tills den där första paniken lagt sig.
Hur effektivt skulle detta vara i en situation där man faktiskt stötte på en riktig fara? Man skulle tappa dyrbar tid då man står helt oförmögen att se, tänka eller röra sig. Möjligtvis kanske man rent instinktivt skyddar ansiktet, men hur ofta är det ansiktet som är den del av kroppen som är mest utsatt?
Ibland blir jag förundrad över brister i den mänskliga konstruktionen. En annan sak jag tänkt på är en jämförelse mellan oss människor som går på två ben mot djuren på fyra ben. Vi är först och främst mycket långsammare eftersom vi bara har hälften så stor potential att sätta våran kropp i rörelse. Men än mer förbluffande är att de mjuka, sårbara delarna av kroppen som andra djur har skyddat mot marken; har vi mitt fram på kroppen! Hur öppna som helst. Om kroppen skulle vara en tv-tablå skulle magen med alla vitala organen visas på bästa sändningstid. Redo för illsinniga predatorer att festa på!
Nu utsätts vi lyckligtvis inte särskilt ofta för den här typen av faror men det är ju ett ämne man kan döda lite tid genom att spekulera lite kring i alla fall.
Och för er som undrade...
Det var en katt som satt på min motorhuv!
Kommentarer
Trackback
